Den ofrivillige sprintern

Åkte norrut igår. Hade packat i riktigt god tid denna gång, men det finns alltid de små sakerna kvar i slutändan ni vet. Planerade att gå till bussen i god tid så jag verkligen kunde gå i maksam takt mest hela vägen. Lyckas ganska bra med det och går hemifrån ungefär tjugo minuter innan avgång och kan lunka på.

Det är nästan halvvägs till bussen som jag får en impuls att se efter i väskan, bara för att inse att min mobil ligger kvar i lägenheten. Jag kände starkt att jag skulle med just den bussen men att åka utan mobilen var en omöjlighet så jag gjorde det enda möjliga - lämnade all min packning med syrran och sprang tillbaka för att hämta den. Jag sprang gott folk. Jag springer aldrig, aldrig, aldrig. Den lugna promenaden förvandlades till ett stressigt rusande och jag kom till bussen både svettig och uppjagad.

Men jag hann ju med iaf, så springturen var inte helt i onödan. Tack och lov. Väl hemma har jag blivit en gammal gumma som lägger sig halv tolv en lördag kväll. Till mitt försvar kan jag ju säga att det inte blivit mycket sömn de senaste nätterna, men jaa.. Det är nästan skamligt att jag inte kunde hålla mig vaken längre.
Skamligt, men oj så härligt! Jag ångrar ingenting.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0