För sent?
Det känns som om jag är påväg att kortslutas snart, även om allt egentligen är precis som det alltid brukar vara. Jag borde inte klaga för det är många som har det värre och det är jag högst medveten om. Men jag tror att vi som människor skulle gå under om vi inte fick klaga lite ibland, jag vet att jag skulle göra det iaf.
Jag går nu ständigt och jämt omkring och är stressad över allt vi måste göra till skolan. Vi har ju haft en intensiv tentaperiod de senaste veckorna och nu fortsätter den. I denna kurs är det obligatorisk närvaro på varje lektion eftersom de är betygsgrundande. Sen har vi små och större "redovisningar" att framföra vid varje lektion vilket innebär att vi måste grupparbeta på de lediga dagarna. Plus att vi till om två veckor ska skriva en skriftlig hemtenta OCH förbereda en större simulering. Till den simuleringen ska vi skriva (och eventuellt översätta) ett stort material och sedan ska vi leda den för resten av klassen. Huvudet är på bristningsgränsen och jag kan aldrig riktigt slappna av.
Sedan är jag snart klar med min utbildning, som jag egentligen inte vet vad jag har för åsikt om. Jag har ångest över framtiden, vad som händer sen. Över alla val jag redan gjort som kanske inte alltid var de bästa. Jag gillar inte tanken på att börja om på noll igen och jag är gruvligt less på att komma hem och vara ensam.
Jag ogillar energitjuvar jag får umgås med och jag ogillar mitt eget oengagemang i olika saker. Min energi går ut på att hanka sig fram i vardagen vilket gör mig trött och det ger mig inte så mycket energi till övers för roliga saker jag skulle vilja göra. Eller jag gör ju ganska ofta roliga saker med roliga människor, det ska tilläggas! Men på något sätt är stressen jämt där i bakgrunden.
Ja jag vet inte. Ikväll blir det iaf en massa kul, så det ser jag fram emot.
Kanske är det det som är tricket? Att se och uppskatta de små guldkliparna i tillvaron och att just i den stunden leva i nuet. Isf gäller det bara att komma in i det tänket och att verkligen göra så..
"Bara".
